Så oändligt mycket mer än en färg

Det rusade i hjärtat av glädje när den perfekta färgen plötsligt bara fanns
där och när personen som hjälpte mig var precis lika exalterad över mitt
projekt som jag. Kom hem och fick Mathias med mig i måleriet. Barnen fick
ohemult mycket skärmtid medan vi målade omsorgsfullt i vårt rum. Det
var okej. Men så började glädjen få sällskap av en helt annan känsla. Sorgen
kom oväntat först. Sen var det lika självklart som alltid. När lyckan är stor gör sig min sorg ofta påmind. Och där stod vi, Mathias och jag, mitt i en av de skarpaste kontraster hittills. Med barn som är rätt stora nu, med Henry vars hälsa är stabil sen länge (tack, tack tack). I vårt fina, fina hem som vi kan bo i så länge vi vill. Och vi målar väggar tillsammans. Det fick hjärtat att brista.

2011 flyttade vi in i ett magiskt hus på en plats som var mig helt och hållet ny. På den tiden ville Mathias ha allting vitt medan jag längtade efter färg.
Vi bestämde oss för att bo in oss och låta bebisen i min mage växa med ro. Sen kan vi fixa, sen kan vi måla. Vi hann bo i vårt hus i en månad ungefär innan rutinultraljudet på vårt livs första bebis fick vår värld att förändras på ett sätt som vi aldrig kunnat föreställa oss. Sen kom nästa graviditet tidigare än vi hade planerat. Jag var inne i en depression. Vi fick två bebisar. Vi hade två små bebisar hemma när vi behövde lära oss att sätta infart och dropp på vår äldsta pojke i hemmet. Då behövde vi ta in den brutala verkligheten att vårt barn behövde medicin under nätternas  timmar för att de inre organen skulle orka med tranfusionsberoendet. Vi gjorde de förändringar i huset som vi upplevde nödvändiga, resten fick vänta. Frustrationen blev en del av vardagen. Vi påverkas ju mycket av vår miljö och omgivning, men orken fanns inte. Det fanns utan tvekan viktigare saker att ta hand om än något så simpelt som inredning intalade jag mig. 

Men ett par väggar blev trots allt målade under åren även om de flesta förblev vita, trots att vi båda vid det här laget längtade efter förändring och mer färg. I väggarna satt så mycket sorg. Huset kändes trångt, själva området för litet och vi längtade på djupet efter en större förändring. Självklart var våra liv även kantade med oändligt mycket kärlek också (det finns alltid fler sidor än de jag beskriver just här) men vi behövde släppa taget. Åren i huset där våra barn levde sina första år var så obeskrivligt tuffa. Att släppa taget om det och fysiskt flytta en bit bort har gjort oss väldigt gott.

Men det finns ett oroligt barn där inne i min mage. Mitt eget inre barn. Flickan i mig som fortfarande undrar om det är okej att boa in sig ordentligt nu, om det är här vi ska stanna? Kommer mitt vuxna jag att ha ro att skapa starka rötter och stanna kvar på samma plats? Är det tryggt här? Kan vi få vila nu? Är det okej att låta tårarna rinna och känslorna kännas, så att sorgen kan läka? Är det tryggt att känna lycka, skratta högt, leka och ha det riktigt bra? Ja, det är det. 🧡

Mina tårar rinner. Den djupa lyckan och tacksamheten är för alltid min
sorgens pendel. Det är när livet skiner ljust som kontrasten mot det som en
gång varit skär som mest. Det är okej. Jag är oerhört tacksam för tryggheten
att våga känna och för förmågan att veta vad som var då och vad som är nu. Jag klappar om mitt inre barn. Tar det varsamt. Säger till mig själv att det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att ömsa ännu ett lager sorg. Det är okej.

Det var som ren magi att Mathias och jag stod där och målade, fnissade åt våra egna skämt och stärkte våra band. Att vi sen dess går in i vårt rum och förundras över hur mysigt och vackert vi tycker det är.

I vårt förra hus var det genom sovrumsfönstret inbrottstjuvarna tog sig in. I
vårt förra hus låg vårt sovrum sist i prioritetsordningen. Men så kom
möjligheten att göra annorlunda. Möjligheten att skapa ur glädje. Att skapa rum där vi hämtar kraft och njuter. Det finns ingen brådska iväg, ingen jakt efter nästa hem. Vi kan vila här. Bo in oss här. Här finns all anledning att fylla väggarna med vackra färger och kärlek. 

Och medan Mathias numera nästan njuter av färger och detaljer på samma sätt som jag, så hör vi å andra sidan mig säga att vi kan skippa läslampor över sängen eftersom vi ändå läser på våra paddor – jag som var 110% emot alla typer av skärmar i sovrummet när vi träffades : ) Vi skrattar. Det är okej att vi förändras medan vi går den här livets väg tillsammans. Det är okej att vi färgas av varandra. Det är fint att vi fortfarande är starka tillsammans.

Mitt inre barn lägger sig till rätta och njuter av tryggheten. Mitt vuxna
jag låter tårarna torka. Tänker att det här är en perfekt dag att skratta mycket, äta gott, njuta och fortsätta jobba hårt för mina drömmar. Lite rufsig, lite sårbar och väldigt tacksam för att vara vid liv. 

2 Comments
  1. Eva Abrahamsson

    Kära Nadja
    Jag känner ingen som du.
    Har alltid undrat hur du kan vara den du är
    den varma, mjuka, coola , snygga
    medvetna, öppna
    Kan såklart fortsätta i all evighet
    nu börjar jag förstå
    av din historia, ditt liv och din famil.
    Jag ligger här i min säng på mitt älskade Bali
    och ser solen gå upp och tänker
    att jag är så glad att få vara din vän
    Skickar all min kärlek till dig, Nadja

    1. Eva ❤️ Jag tycker så mycket om dig. Blir varm i hjärtat att du nu är på Bali igen, där du ska vara. TACK för dina ord, jag bär med mig dem i hjärtat. Många kramar och oändlig kärlek till dig ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Relax...