Från depression till livsglädje – en del av min historia

I början av 2008 blev min depression akut. Jag fördes med ambulans till St Göran och tvingades dricka aktivt kol för att hjälpa min lever. Jag kämpade emot. Jag ville inte mer. Det var en impulsiv handling, det som hände den januarinatten, men tankarna om att avsluta mitt liv hade funnits med mig i flera år. Jag var 27 år och ingen visste hur jag mådde på insidan.
Några dagar senare var jag hemma igen, med en massa mediciner och noll läkaruppföljning. Mamma var med mig på ett samtal med jourteamet och hörde när de sa att “Man måste vara (harkel och fniss från personen vi mötte) galen för att lyckas komma till en psykolog via landstinget. Ni får slå i gula sidorna och prova er fram, det är ju inte säkert att man gillar den första personen man träffar”. Vad mamma sa då minns jag inte, men jag vet att jag tänkte att vad kan vara galnare än en människa som försöker ta livet av sig?
Biverkningarna av medicinerna var fruktansvärda. Senare fick jag läkarkontakt på en plats där de byttes ut så ofta att jag tappade respekten för hela den platsen. Jag fick uppleva hur vården kan vara så fullständigt katastrofal och känslokall.
Jag ringde mamma en dag när jag satt på bryggan på ön där jag bodde och sa att jag inte orkar mer. Vad fanns det att kämpa för?
Vi fick tips om att gå en anhörigutbildning och tackade ja. Men den var så ångestframkallande att jag satt och nöp bort små hudstycken runt mina nyckelben. I gruppen med de “sjuka” cirkulerade samtalen om att depressionerna är återkommande och det är bara att inse att livet aldrig kommer att bli “normalt” igen. Min mamma satt i anhöriggruppen och blev inte mer upplyft där. Kanske var den där kursen bara fel för oss just då.
Medveten om att det finns många andra åsikter och perspektiv.
Men vid den här tiden hade jag inget hopp kvar och vissa veckor sov jag ca 20 timmar per dygn med hjälp av sömnmedicin. Jag hade ett schema uppsatt på en vägg hemma för att komma ihåg all medicinering och ställde klockan för att vakna till och fylla på med lite vätska och piller.
Men jag hade tur. Till slut hade jag sovit så mycket att jag fick känna en ny känsla – jag var utvilad! Jag som inte känt mig utvilad sen början på 2000-talet : )
Så en dag kom en kompis, som jag bara hade känt en kort tid, och berättade att hon fått reda på att det fanns en mycket bra psykolog i närheten där vi bodde. Han var specialiserad inom KBT. Privat och dyr. Mamma och pappa hjälpte mig med pengen som blev min biljett till livet. Min vän mötte upp mig med en glass och promenerade med mig till det första mötet. Hon väntade utanför. Jag får fortfarande tårar i ögonen av tacksamhet för den stunden. Och för mamma och pappa som gav allt de kunde just då. Och för Nils blev min konkreta hjälp på vägen framåt.
Jag gillade inte alls medicinerna, men det lösningsorienterade sättet att arbeta i KBT tilltalade mig mycket. Sakta kom jag tillbaka till allt jag lärt mig om friskvård och egenvård. Jag började promenera långt varje dag. Skrattet tillbaka. Viljan att vara med vänner. Min dåvarande arbetsgivare var fantastisk och stödet från Försäkringskassan tryggt. Jag hade tur.
I början av 2009 kom jag tillbaka till jobbet och det gjorde mig gott. Nya vänner och en plats där jag var uppskattad och omtyckt. Jag gjorde slut på relationen jag haft under den här tiden och flyttade. Skaffade en katt till och senare samma år träffade jag Mathias och blev sådär kär som jag tror att man bara har turen att bli högst ett par gånger under en livstid : )

2011 sattes livet i gungning igen. Arbetsplatsen jag befann mig på var rakt av hemsk. Jag blev gravid. TACK min vän, som såg det på mig redan i vecka 5, och som sa “Nadja, ta ut ALL lycka du kan i förskott. Våga känn all lycka nu. Man vet aldrig vad som händer och du kan aldrig vara glad i onödan”. När kaoset sen kom från rutinultraljudet och framåt så bar jag hennes ord med mig. Det hjälpte mig att våga se och känna det som var positivt i de små pauser vi fick då Henrys liv inte var i direkt fara. Han föddes. Saffransgul med en grå kalufs. Så fantastiskt söt, och friskare än vi någonsin vågat hoppas. TACK livet.

2014 skakades nästa graviditet av att man fann att det fanns en ärftlighet av den anemi som Henry fått. Ultraljuden blev många även på Fred och Lorenz. I samband med det hånade min chef både mig och hela sjukvårdssystemet högljutt. Hon tyckte att det var helt sjukt mesigt av den svenska vården att sjukskriva blivande tvillingmammor för att förhindra prematur födsel. Och hon tyckte att jag var svag och borde rycka upp mig. När jag gick hem den dagen ringde jag Mathias och mamma. Dagen efter ringde jag min barnmorska som sjukskrev mig 100% på stående fot.
Depressionen hade smugit sig på sedan 2011, men i och med kris och fokus på min bebis struntade jag i mina symptom. Mörkret blommade ut i full kraft under hösten 2014. Fred och Lorenz var bara några månader och jag ville inte leva längre. Det blev återigen en sanning att världen skulle bli en så mycket bättre plats för alla om jag bara dog. Mina tankar gjorde det sant för mig att mina barn, ja att alla skulle få det så mycket bättre. Att alla skulle bli lättade, ingen skulle sörja.
Men den här gången fanns det en helt mängd av professionell hjälp, till skillnad från 2008. BVC, Bup, Bup mellanvården, öppenpsykiatrin… vänner. Familj. Mathias. Wow.
Nya mediciner skapade dock antingen hyperaktivitet eller en hjärnkapacitet seg som kola (när man har adhd svarar man lite annorlunda på antidepressiv medicin vilket inte alltid är helt toppen, och jag visste inte om min adhd vid den här tiden). Sömnmedicinerna gjorde mig bakfull. Men på något vänster så skapade jag faktiskt en riktigt, riktigt cool grej på egen hand : )
I min blogg bad jag om hjälp av våra vänner. Vardagshjälp. Jag var desperat efter ny energi och kunde inte få det av våra föräldrar som då hjälpt oss så mycket att de också var trötta och slitna. I två månader kom vänner hem på eftermiddagarna ungefär fyra dagar i veckan. Vi lagade enkel mat och såg till att alla fick sitta ner och äta. Många famnar kunde vagga våra bebisar och Henry fick nära vänner. Mathias och jag också. Samtalen förändrades och ny energi kom helt klart in.
Men självmordstankarna släppte inte taget om mig och i juni 2015 tog jag själv kontakt med akutteamet på Danderyds sjukhus och blev jag inlagd. Det blev ytterligare en ny vända med mediciner som inte fungerade. Och en ny läkarkontakt som däremot blev fenomenal. Min nya läkare skulle följa mig de kommande tre åren och han avsatte en hel timme för varje besök (!). Vi fick bra kontakt och jag kände att han gillade mitt vetgiriga jag. Han skrev remiss till en kurs i MBSR och jag tackade ja. Jag önskar att han kunde se mig nu : )
MBSR var tufft, men jag gav mitt allt. Märkte att det där var något helt annat än allt jag dittills provat på. Här började jag förstå HUR jag ska göra för att skapa min äkta livskvalitet. Allt eftersom jag lärde min trötta kropp att slappna av började det hända saker som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag började tycka om mig själv. Tänk! Från att min sanning var att jag borde dö, till att tycka om mig själv. Det är en obeskrivlig känsla att erövra självkärleken.
Åtta månader senare var jag medicinfri och mediterade fortfarande strikt 45 minuter varje dag. Utbildade mig till instruktör i mindfulness för att få fördjupad kunskap om det som hjälpte mig så mycket. Men något stämde fortfarande inte riktigt. Varför?
Vi spånade, min läkare och jag, och han nämnde ADHD. Jag läste på och han skickade en remiss för utredning.
Jag har ADHD.
Livet föll liksom lite mer på plats där och då. Jag började förstå hur jag behöver jobba framåt. Djupt förankrad i många, många timmars meditation kunde jag se på mina svårigheter med kärlek. MBSR är fantastiskt.

Jag är idag mindfulnessinstruktör och ger massage. Jag vågar till och med säga att jag är riktigt bra på mitt jobb. Mitt yrkesval är grundat i mina stora passioner. Min livserfarenhet får plats och blir ett värdefullt redskap. Det har varit så galet svårt, jobbigt, slitigt, härligt och underbart att ställa om. Men det är långt från kontorslivet och jag mår så bra : )
Inte varje dag, men mycket mycket oftare. Depressiva drag kom tillbaka av ADHD-medicinerna, så jag har valt en annan väg. Jag tränar, mediterar och äter efter bästa förmåga. Tyngdtäcket gör gott, likaså samtalen som ger mig stöd i att skapa struktur hemma.
Jag fungerar bra i mitt arbete, men inte alltid så bra i det som pågår privat. Men jag lär mig. Och jag tycker om mig själv på riktigt, nästan jämt. Jag gör fortfarande fel, jag blir rädd, jag skäms, jag glömmer saker, grodor hoppar ur munnen, jag blir tokarg och tappar hoppet… Men vilar numera automatiskt i vetskapen om att det går över, ofta ganska snabbt. Och när det går över har jag en livskvalitet som jag inte ens kunnat fantisera om. Jag njuter, ser möjligheter, vilar, skuttar, skrattar, tackar ja och nej med större omsorg, och väljer i större utsträckning den livsväg som känns sann för mig och min familj. Jag är totalt operfekt och älskar det.
Jag får säga förlåt ganska ofta : ) säga att jag inte menar något illa utan har svårt med impulskontrollen. Det är så. Och jag vet att jag inte är en dålig person på grund av det (men förstår att personen jag möter kan ha en helt annan åsikt om det : )).
Jag gör helt enkelt så gott jag kan med det jag har och det är okej. Jag gillar livet. Känner att jag har en plats och ett syfte.
Det är något jag önskar precis varenda människa på jorden.

Tack till dig som orkat läsa ända hit. Jag hoppas att du ska finna hopp om ljus, även om du befinner dig i mörker just nu.

Med kärlek,
Nadja

5 Comments
  1. P

    Tack. Tack för att du delar med dig. Det är ju det vi behöver. Dela med oss. Våga visa vilka vi är. Jag är jättedålig på det. Men evinnerligt tacksam till alla som är bättre på det. Ni hjälper mig.

    Jag tror att jag skulle behöva prata med någon, kanske via KBT, få hjälp med att reda ut saker och hitta tillbaka till glädjen. Men jag fastnar hela tiden i att jag inte vet hur jag ska få ihop det. Fast jag vet att det är viktig tid för mig. Fast fast fast. Men kanske att jag ändå ska titta igen på det där med KBT online. Som ett första steg. Och meditation. Litet och enkelt först, men något.

    Tack för att jag fick bara osorterat hälla ur mig det här. Det behövdes och gjorde gott. Så tack igen för att du delade.

    1. n

      Hej Paula, jag tänker att det är väl investerad tid. Speciellt när du känner ett behov av att ta hjälp. Men jag vet att det inte är enkelt att få ihop det med livets alla andra delar, samtidigt så är det kanske inte hållbart att fortsätta må dåligt. KBT fungerade väl för mig under min första depression, andra samtalsformer har funkat bättre i andra situationer. Och du, underskatta aldrig små och enkla förändringar. Det är de som gör störst skillnad i längden. Jag tror på dig.

  2. T

    Tack från mitt hjärta för att du delar med dig så fint, naket och avskalat. Pang på bara. Det gillar jag.
    Hjärtat ömmar för dig och dina! Fortsätt njuta i förväg i och av livet.
    Bamsekramar

    1. n

      Hej Tess, tack för ditt gensvar : ) Jag hoppas att du också tar ut glädje i förskott och njuter så ofta det är möjligt. Stor kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Relax...
%d bloggare gillar detta: