Att äga det goda

Det var superhärligt tills Fred trampade i en djup vattenpöl med sin lilla gympadoja och vi fick avbryta utflykten och åka hem. “Dumma mamma!” hade ju inte tagit med extra skor och stumpor.. Livet : )

Jag kommer från ett möte som gjorde mig så himla glad nu på morgonen! Och JA, jag klappar mig på ryggen, ler stort och ger mig själv en mental high five : ) För det var jag som skrev mailet, formulerade mitt syfte och bad om mötet. Det var jag själv som skapade möjligheten och fasen så härlig den känslan är!

Att våga stå i det positiva och verkligen ge sig själv cred för de goda beslut eller förändringar vi gör, stora som yttepyttesmå, är så himla viktigt!
Vi behöver ge oss själva uppmuntran, belöningar och säga till oss själva att det här ju blev riktigt jäkla skitbra. För när vi ger oss själva erkännande av det som är gott så blir vi mer benägna att fortsätta på den hälsosamma banan, utifrån de förutsättningarna som var och en av oss har. Men vi behöver verkligen våga känna oss BRA. Vi behöver en stark förmåga att känna oss delaktiga i skapandet av våra egna liv.


Att regelbundet reflektera över positiva förändringar är ett väldigt bra sätt att “impregnera” oss mot misstagen, som ju också är en del av livet. För om vi kan stå stadigt i det som är positivt och ljust, så blir det lite lättare att inte fullkomligt drunkna i skam, hopplöshet eller uppgivenhet när livet händer (som det ju gör då och då) och det går åt skogen med alla våra fina rutiner och hälsosamma vanor. Kan vi äga det vi gör som är gott, så blir det lättare att lära av misstagen, säga förlåt när det behövs och sedan gå vidare. Grundad i insikten om att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Just nu.

Så vad händer om du sätter dig ner, andas och ger dig själv ett par minuter att reflektera över saker som du gör, beslut som du tar, som får dig att må bra? Hur känns det i kroppen? Hur känns det i ditt hjärta?

I eftermiddag ska jag äntligen spela in ett gäng nya meditationer på temat självkänsla och motivation, som du kommer att kunna lyssna på här från och med imorgon.

Men för nu så önskar jag dig en varm och fin dag
🧡


Näringsrik november del 2

Pausen ryms i koppen eller termosen. Värmande dryck för alla tillfällen.
Känn andetaget. Känn fötterna mot golvet och förbered dina sinnen på en rik upplevelse.
Lägg märke till ingefärans lustiga form, intensiva doft och färg. Skär av ca 3 cm, skala varsamt och dela den i små bitar.
Koka upp ca 1 liter vatten. Låt ingefäran koka med ett par minuter. Känn doften.
Lägg i en tepåse med ett örtte, t ex Yogi te eller kamomillte.
Lägg i en kanelstång om du önskar. Låt dra i kastrullen utan värme på, under lock i ca 10 minuter.
Fyll din termos eller vackra kopp och njut av det du har skapat.
Lägg märke till fysiska förnimmelser i din kropp när värmen sprider sig.
: )

Näringsrik november del 1

Morgonrutin:
Börja dagen med tre långsamma andetag i medveten närvaro, det är good enough.

Plocka fram ingredienserna till din näringsbomb och låt ditt medvetande ta in och reflektera över färgerna, strukturen, ursprungen och människorna som gjort det möjligt för din mat att finnas hos dig.

Skala tre bananer och lägg märke till doften, färgen och händernas rörelser när du lägger dem i din mixer eller skål.


Öppna ett paket med frysta körsbär, se färgen, töm paketet ovanpå bananerna, känn kylan.


Fyll på med ca 3 dl frysta eller färska vilda blåbär, se färgen, se formen.


Tacka livet för det kalla, rena kranvattnet. Du behöver just nu ca 4 deciliter.


Mixa i din blender, eller med din stavmixer. Fyll på med vatten om din smoothie blir för tjock.
Se hur färgerna mixas ihop, hur näringen samlas för att snart landa i din kropp.


Häll upp i ett vackert glas, ta ett miljövänligt sugrör (gärna ett som går att diska och återanvända).
Föreställ dig hur näringen kommer att skjutsas ut i din kropp, hur du ger dig själv en riktigt bra start på dagen. Känn att du är värdefull.


Drick ett glas eller tre, eller bjud in fler att njuta av det du skapat.
: )

Nyfikenhet, lekfullhet – näring till själen

Hen väntar där inne på dig. Lekfullheten, nyfikenheten, förundran finns tillgänglig. Om du stannar upp en stund och bara andas – kan du få kontakt med ditt inre barn och se vilken längtan som ryms där just idag?

Här kan du låta dig guidas av mig i nyfikenhetens anda. Nyfikenhet är ett av de mest glädjefyllda förhållningssätten inom MBSR om du frågar mig : ) Odlar du nyfikenheten i dig kommer du att få en ökad livskvalitet.
Beginners mind. En inbjudan att leka med livet.

Nyfikenhet minskar oro. Nyfikenhet minskar stress.
Så mycket handlar om våra förhållningssätt och det är en fantastisk investering att odla en riktigt rik variation av dessa där inne i din fantastiska hjärna : )

Vad är det som gör dig sådär sprudlande glad? Vad får dig att skratta? När kände du senast den där barnsligt härliga nyfikenheten?
Kanske finns det något som du redan nu kan göra för att skapa en härlig känsla?

Konsten att vara snäll

Vi lär oss tidigt att man ska vara en bra kompis, att man ska vara snäll. Vi får också höra att vi ska behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. Vi vet att vi ska inkludera andra och visa respekt. Men kanske har du liksom jag svårt att alltid vara sådär snäll, respektfull och inkluderande med dig själv?
För mig har det krävts lång och disciplinerad träning för att trampa upp en ny stig där inne i mitt huvud, där min inre bästa vän tar mer plats än kritikern.
Jag har även insett att jag aldrig kommer att bli helt kvitt min inre kritiker, men jag har lärt mig att den där negativa rösten finns där som ett slags beskydd. Jag har lärt mig att oftare se med kärlek på tankarna om att jag inte duger som jag är. Min inre kritiker dyker upp då och då för att skydda det som är sårbart där inne i mig.
Men det händer att min inre kritiker dyker upp utan förvaring och överväldigar mig. Att i sådana tillfällen kunna tillåta mig att kapitulera en stund och lyssna på vad som “sägs” har förändrat mitt liv. Att kunna lyfta på kritikerns tunga filt och se vad som döljer sig där har gjort det möjligt för mig att komma vidare, på riktigt. Nästan alltid hittar jag mitt inre barn där under tyngden av filten, och hon är så innerligt rädd för att bli utesluten ur gemenskapen. Hon är så rädd att inte vara tillräckligt bra. Och jag förstår henne. Allt hon önskar är att höra till, känna sig sedd och hörd. Allt jag önskar är att höra till, känna mig värdefull, sedd och hörd.
När jag landar i andetaget och påminns om att mitt lilla och stora jag är ett, och att kritikern varnar om en fara för att skydda oss (läs från något okänt, nytt) blir det möjligt att medvetet välja väg. Stanna upp och undersöka om faran är verklig eller påhittad, känna efter vad det värsta som skulle kunna hända är, och sedan välja hur jag vill agera. OM jag vill agera. Ibland är det läge att bara vara stilla.
Det är en konst att vara snäll mot sig själv. Att tillåta det operfekta, sårbara, sanna, vackra, lyckliga, sorgliga, ilskna, rädda, lätta, förväntansfulla att få finnas där. Min nyckel till en snällare inre värld är acceptans. När jag kan acceptera mig själv och min verklighet så som den faktiskt är så övar jag på den vackra konsten att vara snäll. Hur gör du för att odla snällheten i dig?

När du blir medlem här i Extraordinary Minds så får du tillgång till ljudfiler där jag guidar meditationer från hjärtat, du kommer även att hitta kortare reflektioner och texter som handlar om att trampa upp den där snälla stigen så att du kan göra den bred, frodande och vacker. Innehållet kommer att växa undan för undan och jag hoppas att du ska hitta några av just dina nycklar där : )


Ljus i oktober

Kanske är vi lika du och jag, i det att mörkret påverkar oss lite mer än vi vill inse. Förra året blev det en tydlig väckarklocka för mig. Jag trodde att månaderna av värme och solljus skulle göra den mörkare årstiden lättare att hantera, men istället blev det tvärtom. För första gången kände jag mig nedstämd och i obalans, på grund av de mörka mornarna. En tanke började gro, men jag gjorde inte verklighet av den just då.
I år investerade jag i en väckarklocka med soluppgångsfunktion och idag vaknade vi med hjälp av den. Och vilken skillnad! Jag sitter här och skriver, smått häpen av effekten av att ha fått vakna med ro i kroppen, till skillnad mot det lilla hugg jag fått i magen av larmet från mobilen på mornarna. Vid 06.00 öppnade jag ögonen och förundrades av ett mjukt, snällt ljus i sovrummet. Direkt fick jag en vilsam förnimmelse av att dagen är här. Mathias och Henry sov lugnt bredvid mig och jag låg kvar och bara vilade. Efter en stund tittade Henry upp och senare klappade vi Mathias och sa att det var dags att vakna. Vi småpratade och gosade. När Henry och Mathias sen klev upp så kom Fred och Lorenz med alla sina kuddar och jag fick en mysig stund även med dem. En så fin start på dagen : )

Men om vi går tillbaka till natten så måste jag säga att jösses vilken skillnad det är att somna utan telefoner i närheten. Jag bara kan jämföra det med det där påslaget man har i kroppen när barnen är riktigt små och man är alert även i sömnen. När sömnen blir ytlig för att kroppen automatiskt är redo att vakna av ljuden från ett barn som behöver matas eller tröstas. Precis samma “alerthet” finns i mig när jag har mobilen nära under natten. Samma “alerthet” finns i mig även om bara Mathias mobil eller padda finns i rummet. I natt fick min hjärna djup återhämtning. Vi somnade lugnt och jag vaknade piggare än på flera veckor. Och vi var alla på gott humör hela morgonen, eftersom uppvaknandet blev så fyllt av närvaro och ro. Jag önskar oss alla fler sådana nätter och mornar.

Jag rekommenderar varmt att investera i en väckarklocka och påverkas du av mörkret så se om du kan investera i en med ljusfunktion. Vi har den här, som är en av de billigare varianterna.

Förutom att lägga undan mobilen/paddan under längre perioder varje dag så vill jag dela med mig av några fler kärleksfulla tips som kanske kan ge dig inspiration under den kommande månaden. Alla bottnar i att skapa en stabil grund och öka cirkulationen i kroppen för att balansera den stress som vi å ena sidan behöver, men även behöver återhämta oss ifrån. Så att vi har kapacitet att vara snabba, explosiva och kraftfulla när situationerna verkligen kräver det : )

  1. Drick mycket vatten, ca 1,5-2 liter om dagen och gärna varmt.
  2. Reducera stress genom varma, väldoftande bad och regelbunden massage.
  3. Rör på dig. Jag väljer just nu mjuk yoga och promenader i dagsljus.
  4. Meditera, om så bara genom att fokusera på andetaget i 5 minuter varje dag.
  5. Le. Le mot främlingar på gatan, le mot kassapersonalen i mataffären, välkomna dig själv och de du har nära med ett leende.

Gemenskapens guld

Vi blir starka tillsammans. När vi känner delaktighet, gemenskap och samhörighet utifrån de vi är, inte på grund av vad vi presterar. Så var generös mot dig själv och de du har runt omkring dig, be om hjälp. Sträck ut en hand till någon som behöver, eller be själv om hjälp när du har fastnat. Det är en generös handling att be om hjälp. Generöst därför att du bjuder in andra människor att få känna sig behövda och värdefulla. Generöst eftersom det ofta innebär att du låter en annan person få komma dig riktigt nära.
Ibland behöver vi ta emot en hel del hjälp för att skapa en stabil, trygg grund som ger kraft att orka påbörja den egna förändringen till det nya, mer hälsosamma.
I sköra lägen är all form av förändring fylld av rädsla för det okända, även de positiva. Och det är okej. Så vila i att sen, senare, när du är stark igen, kommer du att kunna ge hjälpen vidare. Men det kan inte stressas fram. Tålamod är a och o.
Och till dig som hjälper – se till att fylla på dina egna resurser ordentligt, så att hjälpen du ger inte blir självutplånande. Ibland behöver du som hjälpare själv ta hjälp för att helhjärtat kunna vara i medkänsla och lyssna utan filter av dina egna rädslor. Filtren av dina förutfattade meningar. Att hjälpa någon annan, så som den behöver bli hjälpt, är så fantastiskt utvecklande.
Det är ett vackert arbete vi gör tillsammans. Det blir vackert när ytorna får krackelera, blandas om och ges nya former så att närheten blir ännu närmre. Vi behöver varandra.
Så vem kan du bjuda in att ta hjälp av idag?
Eller, vem kan du erbjuda din hjälp?

Från depression till livsglädje – en del av min historia

I början av 2008 blev min depression akut. Jag fördes med ambulans till St Göran och tvingades dricka aktivt kol för att hjälpa min lever. Jag kämpade emot. Jag ville inte mer. Det var en impulsiv handling, det som hände den januarinatten, men tankarna om att avsluta mitt liv hade funnits med mig i flera år. Jag var 27 år och ingen visste hur jag mådde på insidan.
Några dagar senare var jag hemma igen, med en massa mediciner och noll läkaruppföljning. Mamma var med mig på ett samtal med jourteamet och hörde när de sa att “Man måste vara (harkel och fniss från personen vi mötte) galen för att lyckas komma till en psykolog via landstinget. Ni får slå i gula sidorna och prova er fram, det är ju inte säkert att man gillar den första personen man träffar”. Vad mamma sa då minns jag inte, men jag vet att jag tänkte att vad kan vara galnare än en människa som försöker ta livet av sig?
Biverkningarna av medicinerna var fruktansvärda. Senare fick jag läkarkontakt på en plats där de byttes ut så ofta att jag tappade respekten för hela den platsen. Jag fick uppleva hur vården kan vara så fullständigt katastrofal och känslokall.
Jag ringde mamma en dag när jag satt på bryggan på ön där jag bodde och sa att jag inte orkar mer. Vad fanns det att kämpa för?
Vi fick tips om att gå en anhörigutbildning och tackade ja. Men den var så ångestframkallande att jag satt och nöp bort små hudstycken runt mina nyckelben. I gruppen med de “sjuka” cirkulerade samtalen om att depressionerna är återkommande och det är bara att inse att livet aldrig kommer att bli “normalt” igen. Min mamma satt i anhöriggruppen och blev inte mer upplyft där. Kanske var den där kursen bara fel för oss just då.
Medveten om att det finns många andra åsikter och perspektiv.
Men vid den här tiden hade jag inget hopp kvar och vissa veckor sov jag ca 20 timmar per dygn med hjälp av sömnmedicin. Jag hade ett schema uppsatt på en vägg hemma för att komma ihåg all medicinering och ställde klockan för att vakna till och fylla på med lite vätska och piller.
Men jag hade tur. Till slut hade jag sovit så mycket att jag fick känna en ny känsla – jag var utvilad! Jag som inte känt mig utvilad sen början på 2000-talet : )
Så en dag kom en kompis, som jag bara hade känt en kort tid, och berättade att hon fått reda på att det fanns en mycket bra psykolog i närheten där vi bodde. Han var specialiserad inom KBT. Privat och dyr. Mamma och pappa hjälpte mig med pengen som blev min biljett till livet. Min vän mötte upp mig med en glass och promenerade med mig till det första mötet. Hon väntade utanför. Jag får fortfarande tårar i ögonen av tacksamhet för den stunden. Och för mamma och pappa som gav allt de kunde just då. Och för Nils blev min konkreta hjälp på vägen framåt.
Jag gillade inte alls medicinerna, men det lösningsorienterade sättet att arbeta i KBT tilltalade mig mycket. Sakta kom jag tillbaka till allt jag lärt mig om friskvård och egenvård. Jag började promenera långt varje dag. Skrattet tillbaka. Viljan att vara med vänner. Min dåvarande arbetsgivare var fantastisk och stödet från Försäkringskassan tryggt. Jag hade tur.
I början av 2009 kom jag tillbaka till jobbet och det gjorde mig gott. Nya vänner och en plats där jag var uppskattad och omtyckt. Jag gjorde slut på relationen jag haft under den här tiden och flyttade. Skaffade en katt till och senare samma år träffade jag Mathias och blev sådär kär som jag tror att man bara har turen att bli högst ett par gånger under en livstid : )

2011 sattes livet i gungning igen. Arbetsplatsen jag befann mig på var rakt av hemsk. Jag blev gravid. TACK min vän, som såg det på mig redan i vecka 5, och som sa “Nadja, ta ut ALL lycka du kan i förskott. Våga känn all lycka nu. Man vet aldrig vad som händer och du kan aldrig vara glad i onödan”. När kaoset sen kom från rutinultraljudet och framåt så bar jag hennes ord med mig. Det hjälpte mig att våga se och känna det som var positivt i de små pauser vi fick då Henrys liv inte var i direkt fara. Han föddes. Saffransgul med en grå kalufs. Så fantastiskt söt, och friskare än vi någonsin vågat hoppas. TACK livet.

2014 skakades nästa graviditet av att man fann att det fanns en ärftlighet av den anemi som Henry fått. Ultraljuden blev många även på Fred och Lorenz. I samband med det hånade min chef både mig och hela sjukvårdssystemet högljutt. Hon tyckte att det var helt sjukt mesigt av den svenska vården att sjukskriva blivande tvillingmammor för att förhindra prematur födsel. Och hon tyckte att jag var svag och borde rycka upp mig. När jag gick hem den dagen ringde jag Mathias och mamma. Dagen efter ringde jag min barnmorska som sjukskrev mig 100% på stående fot.
Depressionen hade smugit sig på sedan 2011, men i och med kris och fokus på min bebis struntade jag i mina symptom. Mörkret blommade ut i full kraft under hösten 2014. Fred och Lorenz var bara några månader och jag ville inte leva längre. Det blev återigen en sanning att världen skulle bli en så mycket bättre plats för alla om jag bara dog. Mina tankar gjorde det sant för mig att mina barn, ja att alla skulle få det så mycket bättre. Att alla skulle bli lättade, ingen skulle sörja.
Men den här gången fanns det en helt mängd av professionell hjälp, till skillnad från 2008. BVC, Bup, Bup mellanvården, öppenpsykiatrin… vänner. Familj. Mathias. Wow.
Nya mediciner skapade dock antingen hyperaktivitet eller en hjärnkapacitet seg som kola (när man har adhd svarar man lite annorlunda på antidepressiv medicin vilket inte alltid är helt toppen, och jag visste inte om min adhd vid den här tiden). Sömnmedicinerna gjorde mig bakfull. Men på något vänster så skapade jag faktiskt en riktigt, riktigt cool grej på egen hand : )
I min blogg bad jag om hjälp av våra vänner. Vardagshjälp. Jag var desperat efter ny energi och kunde inte få det av våra föräldrar som då hjälpt oss så mycket att de också var trötta och slitna. I två månader kom vänner hem på eftermiddagarna ungefär fyra dagar i veckan. Vi lagade enkel mat och såg till att alla fick sitta ner och äta. Många famnar kunde vagga våra bebisar och Henry fick nära vänner. Mathias och jag också. Samtalen förändrades och ny energi kom helt klart in.
Men självmordstankarna släppte inte taget om mig och i juni 2015 tog jag själv kontakt med akutteamet på Danderyds sjukhus och blev jag inlagd. Det blev ytterligare en ny vända med mediciner som inte fungerade. Och en ny läkarkontakt som däremot blev fenomenal. Min nya läkare skulle följa mig de kommande tre åren och han avsatte en hel timme för varje besök (!). Vi fick bra kontakt och jag kände att han gillade mitt vetgiriga jag. Han skrev remiss till en kurs i MBSR och jag tackade ja. Jag önskar att han kunde se mig nu : )
MBSR var tufft, men jag gav mitt allt. Märkte att det där var något helt annat än allt jag dittills provat på. Här började jag förstå HUR jag ska göra för att skapa min äkta livskvalitet. Allt eftersom jag lärde min trötta kropp att slappna av började det hända saker som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag började tycka om mig själv. Tänk! Från att min sanning var att jag borde dö, till att tycka om mig själv. Det är en obeskrivlig känsla att erövra självkärleken.
Åtta månader senare var jag medicinfri och mediterade fortfarande strikt 45 minuter varje dag. Utbildade mig till instruktör i mindfulness för att få fördjupad kunskap om det som hjälpte mig så mycket. Men något stämde fortfarande inte riktigt. Varför?
Vi spånade, min läkare och jag, och han nämnde ADHD. Jag läste på och han skickade en remiss för utredning.
Jag har ADHD.
Livet föll liksom lite mer på plats där och då. Jag började förstå hur jag behöver jobba framåt. Djupt förankrad i många, många timmars meditation kunde jag se på mina svårigheter med kärlek. MBSR är fantastiskt.

Jag är idag mindfulnessinstruktör och ger massage. Jag vågar till och med säga att jag är riktigt bra på mitt jobb. Mitt yrkesval är grundat i mina stora passioner. Min livserfarenhet får plats och blir ett värdefullt redskap. Det har varit så galet svårt, jobbigt, slitigt, härligt och underbart att ställa om. Men det är långt från kontorslivet och jag mår så bra : )
Inte varje dag, men mycket mycket oftare. Depressiva drag kom tillbaka av ADHD-medicinerna, så jag har valt en annan väg. Jag tränar, mediterar och äter efter bästa förmåga. Tyngdtäcket gör gott, likaså samtalen som ger mig stöd i att skapa struktur hemma.
Jag fungerar bra i mitt arbete, men inte alltid så bra i det som pågår privat. Men jag lär mig. Och jag tycker om mig själv på riktigt, nästan jämt. Jag gör fortfarande fel, jag blir rädd, jag skäms, jag glömmer saker, grodor hoppar ur munnen, jag blir tokarg och tappar hoppet… Men vilar numera automatiskt i vetskapen om att det går över, ofta ganska snabbt. Och när det går över har jag en livskvalitet som jag inte ens kunnat fantisera om. Jag njuter, ser möjligheter, vilar, skuttar, skrattar, tackar ja och nej med större omsorg, och väljer i större utsträckning den livsväg som känns sann för mig och min familj. Jag är totalt operfekt och älskar det.
Jag får säga förlåt ganska ofta : ) säga att jag inte menar något illa utan har svårt med impulskontrollen. Det är så. Och jag vet att jag inte är en dålig person på grund av det (men förstår att personen jag möter kan ha en helt annan åsikt om det : )).
Jag gör helt enkelt så gott jag kan med det jag har och det är okej. Jag gillar livet. Känner att jag har en plats och ett syfte.
Det är något jag önskar precis varenda människa på jorden.

Tack till dig som orkat läsa ända hit. Jag hoppas att du ska finna hopp om ljus, även om du befinner dig i mörker just nu.

Med kärlek,
Nadja

Mjuka tankar om hösten

”Det som motverkar stress bromsar också det biologiska åldrandet – till exempel meditation, massage, vila och en hoppfull attityd. På den japanska ön Okinawa finns en av världens mest hälsosamma och långlivade befolkningar som har studerats under 25 års tid. Resultaten visar förstås att kosten är oerhört viktig, men det mest intressanta är öbornas avstressande livsstil och starka sammanhållning där man bryr sig om och tar hand om varandra. Det är kanske något för oss stressade västerlänningar som ständigt slår nya rekord i sålda mediciner mot oro, ängslan och depression.”

Ur boken HQ – Den mänskliga helhetssynen av Sanna och Martin Ehdin

Jag fascineras av människorna i Okinawa. Låter dem kärleksfullt påminna mig om värdet av återhämtning, medvetna val och näringsrika relationer.
Låt oss hålla oss varma i höst, inifrån och ut. Låt oss släppa taget om det vi tror är perfekt, så att vi kan se mer hoppfullt och rikt på världen och människorna runt omkring oss. Låt oss omvärdera konceptet gemenskap så att gemenskapen är verkligt varm och inbjudande. Låt oss titta upp, möta andras blick och bjuda på leenden, även när luften är kall och himlen mörk. Vem kan du skänka glädje idag?




Om trygghet och sanningens olika beståndsdelar

Livet är så mycket mer än det vi ser på ytan. Jag får många frågor om Frankrike just nu och det är sant att det var väldigt härligt. Men det finns fler sanningar. En som handlar om hur sorgen så brutalt gör sig påmind mitt bland det vackra. En som handlar om min näst intill desperata hemlängtan efter Fred. Ja, precis, inte lika mycket efter alla barnen utan Fred. En annan som handlar om hur, på riktigt, svårt jag tycker att det är att vara både i min arbetsroll och delvis deltagare på samma gång. Med mera. Jag väljer varsamt vilken sanning jag berättar och när. Men det händer att jag väljer en väg som efteråt inte känns helt sann. Då jag önskar att jag hade vågat ge en vidare bild av mina upplevelser 💗 så de kommer här. Det bubblar så mycket under ytan och vi hör oftast bara fragment av det stora hela. Och det är okej. Vi kan ta det som en påminnelse om att ödmjukt lita på att vi får höra den del av en sanning som personen mitt emot oss är redo att berätta just nu. Vi behöver inte tvinga fram någonting 💗 Det är okej att berätta om olika fragment av en sanning för olika personer. Att dela det som känns tryggt, när det känns tryggt.

Relax...