Från depression till livsglädje – en del av min historia

I början av 2008 blev min depression akut. Jag fördes med ambulans till St Göran och tvingades dricka aktivt kol för att hjälpa min lever. Jag kämpade emot. Jag ville inte mer. Det var en impulsiv handling, det som hände den januarinatten, men tankarna om att avsluta mitt liv hade funnits med mig i flera år. Jag var 27 år och ingen visste hur jag mådde på insidan.
Några dagar senare var jag hemma igen, med en massa mediciner och noll läkaruppföljning. Mamma var med mig på ett samtal med jourteamet och hörde när de sa att “Man måste vara (harkel och fniss från personen vi mötte) galen för att lyckas komma till en psykolog via landstinget. Ni får slå i gula sidorna och prova er fram, det är ju inte säkert att man gillar den första personen man träffar”. Vad mamma sa då minns jag inte, men jag vet att jag tänkte att vad kan vara galnare än en människa som försöker ta livet av sig?
Biverkningarna av medicinerna var fruktansvärda. Senare fick jag läkarkontakt på en plats där de byttes ut så ofta att jag tappade respekten för hela den platsen. Jag fick uppleva hur vården kan vara så fullständigt katastrofal och känslokall.
Jag ringde mamma en dag när jag satt på bryggan på ön där jag bodde och sa att jag inte orkar mer. Vad fanns det att kämpa för?
Vi fick tips om att gå en anhörigutbildning och tackade ja. Men den var så ångestframkallande att jag satt och nöp bort små hudstycken runt mina nyckelben. I gruppen med de “sjuka” cirkulerade samtalen om att depressionerna är återkommande och det är bara att inse att livet aldrig kommer att bli “normalt” igen. Min mamma satt i anhöriggruppen och blev inte mer upplyft där. Kanske var den där kursen bara fel för oss just då.
Medveten om att det finns många andra åsikter och perspektiv.
Men vid den här tiden hade jag inget hopp kvar och vissa veckor sov jag ca 20 timmar per dygn med hjälp av sömnmedicin. Jag hade ett schema uppsatt på en vägg hemma för att komma ihåg all medicinering och ställde klockan för att vakna till och fylla på med lite vätska och piller.
Men jag hade tur. Till slut hade jag sovit så mycket att jag fick känna en ny känsla – jag var utvilad! Jag som inte känt mig utvilad sen början på 2000-talet : )
Så en dag kom en kompis, som jag bara hade känt en kort tid, och berättade att hon fått reda på att det fanns en mycket bra psykolog i närheten där vi bodde. Han var specialiserad inom KBT. Privat och dyr. Mamma och pappa hjälpte mig med pengen som blev min biljett till livet. Min vän mötte upp mig med en glass och promenerade med mig till det första mötet. Hon väntade utanför. Jag får fortfarande tårar i ögonen av tacksamhet för den stunden. Och för mamma och pappa som gav allt de kunde just då. Och för Nils blev min konkreta hjälp på vägen framåt.
Jag gillade inte alls medicinerna, men det lösningsorienterade sättet att arbeta i KBT tilltalade mig mycket. Sakta kom jag tillbaka till allt jag lärt mig om friskvård och egenvård. Jag började promenera långt varje dag. Skrattet tillbaka. Viljan att vara med vänner. Min dåvarande arbetsgivare var fantastisk och stödet från Försäkringskassan tryggt. Jag hade tur.
I början av 2009 kom jag tillbaka till jobbet och det gjorde mig gott. Nya vänner och en plats där jag var uppskattad och omtyckt. Jag gjorde slut på relationen jag haft under den här tiden och flyttade. Skaffade en katt till och senare samma år träffade jag Mathias och blev sådär kär som jag tror att man bara har turen att bli högst ett par gånger under en livstid : )

2011 sattes livet i gungning igen. Arbetsplatsen jag befann mig på var rakt av hemsk. Jag blev gravid. TACK min vän, som såg det på mig redan i vecka 5, och som sa “Nadja, ta ut ALL lycka du kan i förskott. Våga känn all lycka nu. Man vet aldrig vad som händer och du kan aldrig vara glad i onödan”. När kaoset sen kom från rutinultraljudet och framåt så bar jag hennes ord med mig. Det hjälpte mig att våga se och känna det som var positivt i de små pauser vi fick då Henrys liv inte var i direkt fara. Han föddes. Saffransgul med en grå kalufs. Så fantastiskt söt, och friskare än vi någonsin vågat hoppas. TACK livet.

2014 skakades nästa graviditet av att man fann att det fanns en ärftlighet av den anemi som Henry fått. Ultraljuden blev många även på Fred och Lorenz. I samband med det hånade min chef både mig och hela sjukvårdssystemet högljutt. Hon tyckte att det var helt sjukt mesigt av den svenska vården att sjukskriva blivande tvillingmammor för att förhindra prematur födsel. Och hon tyckte att jag var svag och borde rycka upp mig. När jag gick hem den dagen ringde jag Mathias och mamma. Dagen efter ringde jag min barnmorska som sjukskrev mig 100% på stående fot.
Depressionen hade smugit sig på sedan 2011, men i och med kris och fokus på min bebis struntade jag i mina symptom. Mörkret blommade ut i full kraft under hösten 2014. Fred och Lorenz var bara några månader och jag ville inte leva längre. Det blev återigen en sanning att världen skulle bli en så mycket bättre plats för alla om jag bara dog. Mina tankar gjorde det sant för mig att mina barn, ja att alla skulle få det så mycket bättre. Att alla skulle bli lättade, ingen skulle sörja.
Men den här gången fanns det en helt mängd av professionell hjälp, till skillnad från 2008. BVC, Bup, Bup mellanvården, öppenpsykiatrin… vänner. Familj. Mathias. Wow.
Nya mediciner skapade dock antingen hyperaktivitet eller en hjärnkapacitet seg som kola (när man har adhd svarar man lite annorlunda på antidepressiv medicin vilket inte alltid är helt toppen, och jag visste inte om min adhd vid den här tiden). Sömnmedicinerna gjorde mig bakfull. Men på något vänster så skapade jag faktiskt en riktigt, riktigt cool grej på egen hand : )
I min blogg bad jag om hjälp av våra vänner. Vardagshjälp. Jag var desperat efter ny energi och kunde inte få det av våra föräldrar som då hjälpt oss så mycket att de också var trötta och slitna. I två månader kom vänner hem på eftermiddagarna ungefär fyra dagar i veckan. Vi lagade enkel mat och såg till att alla fick sitta ner och äta. Många famnar kunde vagga våra bebisar och Henry fick nära vänner. Mathias och jag också. Samtalen förändrades och ny energi kom helt klart in.
Men självmordstankarna släppte inte taget om mig och i juni 2015 tog jag själv kontakt med akutteamet på Danderyds sjukhus och blev jag inlagd. Det blev ytterligare en ny vända med mediciner som inte fungerade. Och en ny läkarkontakt som däremot blev fenomenal. Min nya läkare skulle följa mig de kommande tre åren och han avsatte en hel timme för varje besök (!). Vi fick bra kontakt och jag kände att han gillade mitt vetgiriga jag. Han skrev remiss till en kurs i MBSR och jag tackade ja. Jag önskar att han kunde se mig nu : )
MBSR var tufft, men jag gav mitt allt. Märkte att det där var något helt annat än allt jag dittills provat på. Här började jag förstå HUR jag ska göra för att skapa min äkta livskvalitet. Allt eftersom jag lärde min trötta kropp att slappna av började det hända saker som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag började tycka om mig själv. Tänk! Från att min sanning var att jag borde dö, till att tycka om mig själv. Det är en obeskrivlig känsla att erövra självkärleken.
Åtta månader senare var jag medicinfri och mediterade fortfarande strikt 45 minuter varje dag. Utbildade mig till instruktör i mindfulness för att få fördjupad kunskap om det som hjälpte mig så mycket. Men något stämde fortfarande inte riktigt. Varför?
Vi spånade, min läkare och jag, och han nämnde ADHD. Jag läste på och han skickade en remiss för utredning.
Jag har ADHD.
Livet föll liksom lite mer på plats där och då. Jag började förstå hur jag behöver jobba framåt. Djupt förankrad i många, många timmars meditation kunde jag se på mina svårigheter med kärlek. MBSR är fantastiskt.

Jag är idag mindfulnessinstruktör och ger massage. Jag vågar till och med säga att jag är riktigt bra på mitt jobb. Mitt yrkesval är grundat i mina stora passioner. Min livserfarenhet får plats och blir ett värdefullt redskap. Det har varit så galet svårt, jobbigt, slitigt, härligt och underbart att ställa om. Men det är långt från kontorslivet och jag mår så bra : )
Inte varje dag, men mycket mycket oftare. Depressiva drag kom tillbaka av ADHD-medicinerna, så jag har valt en annan väg. Jag tränar, mediterar och äter efter bästa förmåga. Tyngdtäcket gör gott, likaså samtalen som ger mig stöd i att skapa struktur hemma.
Jag fungerar bra i mitt arbete, men inte alltid så bra i det som pågår privat. Men jag lär mig. Och jag tycker om mig själv på riktigt, nästan jämt. Jag gör fortfarande fel, jag blir rädd, jag skäms, jag glömmer saker, grodor hoppar ur munnen, jag blir tokarg och tappar hoppet… Men vilar numera automatiskt i vetskapen om att det går över, ofta ganska snabbt. Och när det går över har jag en livskvalitet som jag inte ens kunnat fantisera om. Jag njuter, ser möjligheter, vilar, skuttar, skrattar, tackar ja och nej med större omsorg, och väljer i större utsträckning den livsväg som känns sann för mig och min familj. Jag är totalt operfekt och älskar det.
Jag får säga förlåt ganska ofta : ) säga att jag inte menar något illa utan har svårt med impulskontrollen. Det är så. Och jag vet att jag inte är en dålig person på grund av det (men förstår att personen jag möter kan ha en helt annan åsikt om det : )).
Jag gör helt enkelt så gott jag kan med det jag har och det är okej. Jag gillar livet. Känner att jag har en plats och ett syfte.
Det är något jag önskar precis varenda människa på jorden.

Tack till dig som orkat läsa ända hit. Jag hoppas att du ska finna hopp om ljus, även om du befinner dig i mörker just nu.

Med kärlek,
Nadja

Mjuka tankar om hösten

”Det som motverkar stress bromsar också det biologiska åldrandet – till exempel meditation, massage, vila och en hoppfull attityd. På den japanska ön Okinawa finns en av världens mest hälsosamma och långlivade befolkningar som har studerats under 25 års tid. Resultaten visar förstås att kosten är oerhört viktig, men det mest intressanta är öbornas avstressande livsstil och starka sammanhållning där man bryr sig om och tar hand om varandra. Det är kanske något för oss stressade västerlänningar som ständigt slår nya rekord i sålda mediciner mot oro, ängslan och depression.”

Ur boken HQ – Den mänskliga helhetssynen av Sanna och Martin Ehdin

Jag fascineras av människorna i Okinawa. Låter dem kärleksfullt påminna mig om värdet av återhämtning, medvetna val och näringsrika relationer.
Låt oss hålla oss varma i höst, inifrån och ut. Låt oss släppa taget om det vi tror är perfekt, så att vi kan se mer hoppfullt och rikt på världen och människorna runt omkring oss. Låt oss omvärdera konceptet gemenskap så att gemenskapen är verkligt varm och inbjudande. Låt oss titta upp, möta andras blick och bjuda på leenden, även när luften är kall och himlen mörk. Vem kan du skänka glädje idag?




Om trygghet och sanningens olika beståndsdelar

Livet är så mycket mer än det vi ser på ytan. Jag får många frågor om Frankrike just nu och det är sant att det var väldigt härligt. Men det finns fler sanningar. En som handlar om hur sorgen så brutalt gör sig påmind mitt bland det vackra. En som handlar om min näst intill desperata hemlängtan efter Fred. Ja, precis, inte lika mycket efter alla barnen utan Fred. En annan som handlar om hur, på riktigt, svårt jag tycker att det är att vara både i min arbetsroll och delvis deltagare på samma gång. Med mera. Jag väljer varsamt vilken sanning jag berättar och när. Men det händer att jag väljer en väg som efteråt inte känns helt sann. Då jag önskar att jag hade vågat ge en vidare bild av mina upplevelser 💗 så de kommer här. Det bubblar så mycket under ytan och vi hör oftast bara fragment av det stora hela. Och det är okej. Vi kan ta det som en påminnelse om att ödmjukt lita på att vi får höra den del av en sanning som personen mitt emot oss är redo att berätta just nu. Vi behöver inte tvinga fram någonting 💗 Det är okej att berätta om olika fragment av en sanning för olika personer. Att dela det som känns tryggt, när det känns tryggt.

Små förändringar gör skillnad

Luften börjar bli höstklar och morgonens kyliga undertoner påminner om att vi i förändringen då sommar övergår i höst. En tid för intensiv aktivitet i kombination med värme och vila.

Semestern är kanske inne på sista veckan, kanske har du varit tillbaka på jobbet en tid. Kanske bor det redan nu en stress i kropp och själ när vardagspusslet ska läggas igen. Här kommer jag att skriva mer om hur du kan öka din energi med enkla medel, så att du får gott om verktyg som kan ge mer balans och livskraft.

Så vad kan vi göra för att förenkla och förhärliga den vardag vi lever i? Det kommer jag skriva mer om i höst, men idag vill jag bjuda på kärleksfull inspiration som stärker immunförsvaret. Inspiration till små, små förändringar som kan göra STOR skillnad på sikt. Men hur? Därför att de är i det närmaste retfullt enkla : ) Och sånt tror jag på. För i det enkla bor energi, ork och kapacitet. T ex som att börja ta D-vitamin varje dag. Plötsligt kommer sedan ett infall att hitta på något mer som gör gott, kanske genom att äta ett extra äpple om dagen eller ta sköna promenader utomhus. Och så har du påbörjat en positiv cirkel där du ökar din hälsa.

Kärleksfull inspiration i september

  • Samla på stunder i frisk luft under förmiddagen
  • Unna dig tillskott av Omega 3 och en multivitamin/mineral av bra kvalitet
  • Känn efter i vilka sammanhang och med vilka människor du blomstrar
  • Skaffa dig enklast möjliga frukostvana

För mig funkar smoothie bäst på morgonen. Det är så snabbt och enkelt att göra, samtidigt som det får min mage att göra glädjeskutt. Just nu mixar jag helst två bananer, ett rejält gäng blåbär, körsbär och vatten. Det jag inte orkar dricka upp blir toppen att ha till mellis.

Frisk luft samlar vi bland annat genom att cykla, sparkcykla eller gå till förskolan och skolan.

Kosttillskotten tar hela familjen nu när skolor och arbete är i full gång. Och idag ska jag åka och hämta ett tyngdtäcke till Henry : ) Hoppas att det ska kunna ge honom lite mer ro och lugn sömn.

No (wo)man is an island

Jag har tänkt på det i flera år men aldrig kommit till skott… förrän nu.
Förra veckan blev en kvinna våldtagen i kvarteren där vi bor och det är så överjävligt hemskt att det ska behöva hända någonstans någonsin.
Men nu har det hänt och det satte en positiv eld i baken på många av oss. Inte minst i det forum för Grannsamverkan vi har på Facebook. Jag läste bland kommentarerna och beslutsamheten växte.

Tänkte ett par minuter och sen skred jag till verket och skapade en sluten grupp för kvinnor/tjejer som bor här i vårt område. Gruppen heter “Gå tillsammans i Näsbypark”. Det är ett forum där vi enkelt kan höra av oss till varandra för att be om skjuts/promenadsällskap/springkompis för att öka tryggheten när vi är ute och rör oss.

Ingen ska behöva gå ensam ofrivilligt. Punkt.

Personligen är jag så innerligt trött på att sitta inne under mörka kvällar av rädsla för att gå ut på en promenad ensam. Och det är ju inte alltid mina vänner här i närheten kan samma tid och samma dag som jag : ) Behovet av ett större nätverk har känts angeläget väldigt länge. Det är ju både roligt och BRA att fler av oss lär känna varandra, över åldersgränser och genom bekvämlighetszoner.
Jag skapade gruppen den 4 januari och bara på några timmar hade 100 kvinnor anmält sig. Idag är vi 213 stycken och det här är bland det häftigaste jag skapat! Energin som kommer ur den enorma vänlighet och generositet som så många av oss besitter är otrolig. Kvinna efter kvinna erbjuder sig att möta upp vid tåget med sin hund (och sin sambo : ) heja!) för att ta sällskap hem dit du bor. Erbjudanden om skjuts kommer också och jag känner bara att shit, det här forumet hade man ju behövt för många år sedan!

Vad jag vill säga med det här inlägget är att jag hoppas att vi i år kan skapa en större gemenskap och mer frihet genom att hjälpa varandra. Jag kan bara hoppas att du blir inspirerad att starta en liknande grupp för kvinnor och tjejer i området där just du bor. För ju mer trygghet vi kan skapa tillsammans, desto bättre kommer vi att må.

Och om du är man och läser det här – varför inte skapa något liknande? Ni kanske inte känner er hotade eller oroliga när ni är ute ensamma, men det finns ju bara vinster i att lära känna fler i närområdet.
Plus att jag tror att våra barn kommer att må väldigt gott av att se hur vi vuxna tar vårt ansvar som medkännande individer när vi skapar grupper och gemenskap.

Ingen kan göra allt men jösses va man kan göra mycket bara med hjälp av Facebook : )


Mindfulness, happy habits och andra härligheter


Visst ser det ljuvligt ut?
Här håller Victoria Löwenberg och jag retreat den 10-12 februari 2019 : ) Magiskt vackra Frötuna gård – här ska vi yoga, meditera, äta härlig mat, njuta av natur och spa.
/Bild lånad av Frötuna gård och retreat, facebook

Idag vill jag dela med mig av härliga stunder som kommer både i december och nästa år. Livet känns ovanligt meningsfullt och rikt just nu.
2019 är mitt mål att sprida än mer kunskap om medveten närvaro, självmedvetenhet, avslappning och medkänsla. Parallellt med skapandet av målsättningar för mitt företag, pågår mitt eget ständiga arbete med mig själv, så att jag i större utsträckning lever som jag lär ut.
Just nu övar jag in små, små, välgörande förändringar som handlar om kost och träning. Att lägga till enkla, välgörande saker i vardagen är så fint och ger mig enormt mycket mer motivation än att förbjuda och utesluta. Vad funkar bäst för dig?
Jag kommer att dela med mig mer av de små förändringarna som jag håller på att öva in i kommande blogginlägg, med syfte att inspirera dig att hitta dina egna guldkanter : ) Vill du dela med dig av dina tankar och reflektioner om förändringar, goda vanor och om hur du skapar hållbar energi så blir jag superglad!

  • Mindful Bliss, Christmas edition – På juldagen, klockan 12-13.15, landar vi på de mjuka ullmattorna hos Yoginis and Friends för en stunds reflektion, mjuka rörelser och body scan.
  • Happy Habits 2019 – 31 december och 1 januari, klockan 10-12 hos Yoginis and Friends. Ser så mycket fram emot att hålla den här workshopen! Den 31 december får du möjlighet att släppa taget om året som gått, kroppsligen och mentalt. På nyårsdagen bjuder vi in förhållningssätt som du kan använda för att få en hållbar och härlig start på det nya året.
  • Samklang och Stillhet, retreat på Frötuna Gård – Tänk att ta en avstickare under en helg i februari för att riktigt tanka energi och välmående : ) Victoria och jag längtar! Sista bokningsdag är den 20/12.

 


Måste bara dela ännu en bild från Frötuna : ) Min mage bubblar av glädje och längtan!
/Bild lånad av Frötuna gård och retreat, facebook

Tack november, du lärde mig mycket

      
Henry, sju år och alldeles underbar

Vilken fredagmorgon!
November är en tuff månad för mig, har varit i många många år. Det som hände i år var att jag blev väldigt medveten om vad som var då och vad som är nu, men ändå hade jag inte ro att lugna ner tempot, utan fyllde istället på med aktiviteter så pass att energin var låg under flera veckor. Eftersom jag har en historia av återkommande depressioner vet jag ju verkligen hur viktigt det är att lyssna in kroppen, men det fanns ett stort motstånd till att göra just det. Det var som att all min kunskap, alla erfarenheter, all klokskap bara fanns när jag jobbade. Men liksom inte inne i mig. Och nu är jag tacksam. Det gav mig till slut utrymme att reflektera noggrant.
Av alla goda råd jag fick under månaden som gått var det ett jag tog till mig direkt. Värme. Vikten av att hålla mig varm inifrån och ut. Jag behövde höra det jag egentligen redan vet av en fin kollega och vän för att kunna ta det till mig. Så blir det ibland. Vi vet så mycket, känner så mycket, men ibland blir det för tufft att kicka igång en förändring helt på egen hand. Då är det ovärderligt att omge sig med de som ser, lyssnar in och förstår.

Sedan några veckor tillbaka dricker jag nu i stort sett bara varmt vatten och på morgonen har jag en tesked Ghee i det varma vattnet. Huden är smidigare, ögonen är inte lika torra och jag blir riktigt varm inifrån och ut. Killarnas luftvägsinfektion satte sig inte heller hos mig, jag som vanligtvis kan vara känslig för infektioner. Kanske en effekt av att jag smörjer kroppens slemhinnor med hjälp av ghee?
Jag tog mig även i kragen och köpte ett par riktigt varma, mjuka tofflor. Så kom mina älsklingskillar med den finaste varma koftan i födelsedagspresent och den har jag på mig så gott som dagligen : )  På måndag väntar dessutom ännu en härlig lång avslappningsmassage hos den här fina, kloka kollegan.

Men hur vände det? Redan i tisdags kände jag att nedstämdheten började släppa taget. Då var det nog mest i tanken på att november snart är slut som lättade på trycket haha.
I onsdags åkte jag ut till Vaxholm för en arbetsdag med Victoria där vi drog igång ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Valpgos, promenad och närande samtal ovanpå det gjorde så otroligt gott!
Så igår kom världens bästa farmor och farfar för att underlätta morgonen då Henry och jag skulle till sjukhuset. Stämningen var glad och de lämnade två superglada twins på förskolan. Henry pratade i sin tur oavbrutet om sina kompisar, deras lekar, bilar och tåg under bilfärden till Huddinge. Sjukhusdagen kom att bjuda på en massa skratt – älskade clowner!! Det blev bland annat en galet rolig ballongtennismatch i rummet på K88, följt av de traditionsenliga 15 bitarna laxsushi till lunch. Henry var så nöjd : ) Att sen få åka raka vägen hem till fika och lek med en fin kompis gjorde att jag hämtade hem en svettig, glad och trött unge vid 18.30. Fred och Lorenz hämtades tidigt på föris av världens bästa mormor och morfar, för två dygn med mys ute hos dem.
Så Henry och jag bäddade vår stora säng med alla familjens täcken och kuddar, lyssnade på Helt Sant i Barnradion och somnade så gott.
Och imorse kände jag det äntligen igen! Pirret i magen, livsglädjen, lyckan, energin – JAG MÅR BRA IGEN.

Livet går ju upp och ned och det är helt i sin ordning. Visste du att de lyckligaste människorna i världen beräknas vara lyckliga ungefär 65% av tiden?
Älskar man inte sådan fakta? Jag gör det : ) Sorg, kris, konflikter, rädslor hör till allas våra liv. Vi behöver dem rent av för att kunna känna lycka sedan! Det är ältandet, grubblandet och slentrianklagandet man ska vara vaksam med. De kan också lära oss mycket, men sådana vanor kan vara mycket svåra att ta sig ur. Men där är ju medveten närvaro det tveklöst bästa sättet för att komma loss. Och hjärtligt skratt. Herrejösses vad skratten gör gott med våra system.

Så vad jag har lärt mig?

  • Att jag nästa år ska hålla novembers veckor luftiga, med mycket få men väl valda aktiviteter
  • Att jag mår väldigt bra av extra mycket värme när vädret slår om och mörkret kommer
  • Att både Henry och jag sover gott med tyngden av fyra täcken över oss
  • Att paus i form av träning under vab-veckor är extremt viktigt för mig
  • Att mitt arbete ger mig ofantligt mycket god energi
  • I november är det extra viktigt att omge mig med roliga människor och se roliga serier

Och så det sista. Många matchar Henry i lågupplöst nivå så vi går nu vidare för en högupplöst typning för att verkligen se om det finns en donator till Henry där ute…! Svindlande.
Men nu är det dags att dra igång arbetsdagen : ) Ses kanske i eftermiddag på Mindful Bliss!

Kramar!

 

 

En stilla kväll

Rörd över helgens alla möten, rörd över att bli inbjuden till människors tankar, reflektioner och behov. 
Ödmjuk och tacksam att få serva, få dela med mig av övningar, kunskap och erfarenhet som ger dig plats att vara precis som du är.

Just nu sitter jag i stillhet och formar en workshop till nyårsafton och nyårsdagen. Den tar plats hos Yoginis and Friends klockan 10-12 på nyårsafton och nyårsdagen. Vi släpper taget om det som varit och skapar utrymme för tillit till det vi ännu inte vet ska hända. Vi bjuder in nyfikenheten, tilliten, tålamodet, acceptansen och generositeten som bor där inne i oss alla. Förhållningssätt som ofta visar sig tydligare när kroppen och sinnet får återhämtning och omsorg.

Jag bjuder även in det i mig som tillsammans med Victoria Löwenberg ska forma retreatet Samklang och Stillhet på Frötuna i februari nästa år. Det kan du läsa mer om på www.yoginis.se under Retreats. Där kommer du att få plats att yoga, meditera, vara med dig själv och vara med vänner som du kanske än inte känner.

Det är en stilla kväll. En stilla kväll där tystnaden skapar plats för avslappning och kreativitet. 
Så nu släcker jag ljuset från skärmen och ger mig in i min egen inre värld. 


Jag önskar dig ljus, trygghet och tillit inför natten. Jag önskar dig ljus, generositet och nyfikenhet inför den kommande veckan. 
Tack 💜

Måndag 💛

För att göra veckans första dag behaglig, rik och meningsfull önskar jag dig små och väldigt enkla påminnelser som du kan känna på när som helst utan att någon märker det 😊
Jag skriver dem i jag-form för enkelhetens skull.

Påminnelserna är: 
1. Jag är värdefull.
2. Jag är kompetent.
3. Jag inkluderar mig själv i alla tankar och handlingar av vänlighet, omtanke, medkänsla, gemenskap och tillit, som jag vanligtvis mest riktar till omgivningen utanför mig.

🌸 Stor varm kram!

Relax...