Begär vi för mycket?

Jag tänker på kraven vi ställer på våra barn. Att de ska vara så positivt inställda till det mesta, naturligt peppade och sugna på äventyr/uppdrag/aktivitet/vila/förändring/mat/vardag/helg etc. Parallellt med det tänker jag på hur vuxna kan höja på ögonbrynen åt andra vuxna som är glada. Och fnysa åt hen att hen minsann inte förstår hur tufft livet minsann är. Som om det ligger prestige och status i det negativa. Det är något jag har väldigt svårt att förstå. Samtidigt har jag fogat mig in i det i många sammanhang eftersom jag annars fått höra att jag är naiv, korkad eller barnslig. Jag hör barn prata, klaga och skvallra och tänker att det inte alls är konstigt utifrån hur många vuxna samtal kan se ut. Barnen gör ju som vi gör.

Vi vet att barnen gör som vi vuxna gör och att de gärna vill vara ”som alla andra”. Så vad händer då när den vuxna världen är full av dramatik, av skvaller och av ständiga klagomål? När vuxna suckar ut att de är för tjocka, för trötta, för hungriga, för upptagna, för gamla, för stela…?

Om vi antar att var och en av oss är ansvarig för stämningen i ett rum – vilken vill vi att stämningen ska vara? VILL vi möta varandra i en gemenskap av en allmän klagan om allt som är fel och spendera ännu en dag, ältandes samma gamla orättvisor? Eller vill vi mötas i en mer positiv gemenskap? En där vi ger varandra kraft att klara av de problem som dyker upp längs vägen? En värld där det är helt okej att öppet glädjas åt hur otroligt bra mycket är? Glädjas åt hur mycket vi faktiskt klarar av och hur väl vi tar hand om oss själva?

Jag pratar inte om fanatiskt, positivt tänkande här eller om någon verklighetsflykt. Inte heller om att tvinga sig vara överdrivet glad när livet verkligen är skit. Jag pratar om det här vardagliga, slentrianmässiga klagandet som är helt onödigt och ohälsosamt. Orden vi säger av ren vana utan att förstå att vi gräver en djupare och djupare grop av självömkan och grubblande (två stora riskfaktorer för psykisk ohälsa). Ord som ofta har blivit en vana då många av våra relationer bygger på en sorts gemensam klagan om hur tufft det är eller hur dåligt något i samhället fungerar. Jag upplever ett sjukligt fokus på det som är negativt i den vuxna världen och ställer mig frågan hur det påverkar våra barn.

Jag känner att jag inte kan kräva av mina barn att de ska se på rättvisa på samma sätt som jag. Inte heller kräva av dem att de ska gilla något bara för att jag gör det. Jag kan absolut inte begära att de ska ha en positiv livssyn om vuxna som är omkring dem dagligen är inne i en negativ spiral.

Så vad vill jag ge mina barn mer av? Den här veckan landar jag i att jag vill ge dem en djup tillit till sin egen förmåga och en känsla för när det är läge att be om hjälp. Den här tanken säger mig något väldigt viktigt; att jag själv behöver grunda mig djupt i min egen tillit till min egen förmåga och för när det är läge att be om hjälp. Det börjar med mig. Det kan aldrig börja med någon annan.

Låt oss välja att möta varandra med glädje i blicken och en positiv kommentar lite oftare. Tänk vilken skillnad det kommer att göra för ditt mående, och för alla andras. Skippa ironi och öppen självkritik. Bidra med trygghet, stabilitet, lyssnande utan att döma, leklust och skratt så långt det är möjligt. Effekten det ger på det egna måendet är guld.

Att medvetet lägga sina problem åt sidan för en stund och möta en medmänniska med ett öppet leende i ett positivt samtal ger en hälsosam distans. Det gör att du får ro i kroppen och fylls med ny energi. Om inte annat så för en stund. Den positiva pausen är som guld för hälsan. Att möta våra barn med genuin glädje och nyfikenhet, tror jag, gör under för deras mående och förmåga att ta sig an livet.

❤️ Nadja

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Relax...